Maridalens Venner - landskap i Maridalen
   
Hjem

   
Om Maridalens Venner

   
Bli medlem

   
Kulturlandskap
      
Kulturmark
      
Slåttemark
      
Artslister
      
Kart
      
Gårder
      
Kulturminner
      
Kulturhistorie
      
Naturgrunnlag
      
Forvaltningsplanen
      
Ferdselsveiplan
      
Stedsnavninnsamling
      
Rapporter

   
Kulturarrangementer

   
Maridalsspillet

      
Slåttemark
      
Beitemark
      
Kulturminner
      
Lærebøker

   
Vandringer

   
Kultur- og naturstier

   
Skar leir

   
Slåttemyra

   
Årbøker

   
Markaloven

   
Jordbrukspolitikk

   
Media

   
Ord og uttrykk

   
Lenker
Hjem > Skjøtsel >  Riksrevisjonens undersøkelse av tilskudd til naturmangfold og friluftsliv
Stortingets behandling 16. desember 2013

Riksrevisjonens undersøkelse av tilskudd til naturmangfold og friluftsliv

Stortingets behandling:

Referat fra Stortinget – Møte mandag den 16. desember 2013 kl. 10

Innstilling fra kontroll- og konstitusjonskomiteen om Riksrevisjonens undersøkelse av tilskudd til naturmangfold og friluftsliv

Stortingsbehandlingen: Riksrevisjonens undersøkelse av tilskudd til naturmangfold og friluftsliv

Riksrevisjonens undersøkelse av tilskudd til naturmangfold og friluftsliv
Dokument 3:13 (2012–2013)


Artikkel fra stortingsbehandlingen:

Nationen 17.12.13: Lundteigen kritiserer forvaltningen

Artikler om dragehode:

NRK 01.08.13: – Rett av vegvesenet å slå ned freda blomst

P1 Morgen fra Hedmark og Oppland 01.08.2013

Byggeindustrien 01.08.13: Botaniker støtter fjerning av fredet blomst

Venstre 01.08.13: Bøtlagt for fjerning av dragehoder

Ringsaker Blad 13.06.2015: Fikk 150.000 kroner i blomsterbot

Glommen skog 16.06.2015: Bøtelagt for vegvedlikehold

Artikler om svarthalespove:

Nationen 17.01.14: Fleire svarthalespovar kom på vengene etter opning for fri slått


Et forsøk på å få fram de ulike natursyn i forvaltningen av vår natur generelt, og vegkantene spesielt

Vi kan grovt sett skille mellom to ulike utgangspunkter for å forstå og forvalte natur som er sterkt preget av menneskelig påvirkning; såkalt hevdpåvirka eller kulturpåvirka natur:

  1. At man tar utgangspunkt i artene, og særlig de rødlistede, men også de svartlistede
  2. At man tar utgangspunkt i kulturhistoria; at man ser på hevdhistoria, og formålet med hevden, til det aktuelle området

En variant av den første tilnærmingen er at naturkvalitetene alltid er på tross av menneskelig påvirkning, og ikke et resultat av samspillet mellom menneske og natur.

For at diskusjonen omkring forvaltningen av våre natur- og kulturkvaliteter skal være fruktbar, må alltid formålet med forvaltningen være et helt sentralt begrep. Dette gjelder ikke minst i våre verneområder. Ulikt formål og forvaltning, gir forskjellig natur! De fleste arter vil derfor gå fram, eller tilbake, ved ulikt formål og forvaltning! Og ulik historisk bruk av naturen. Sammensetningen av arter og naturtyper vil alltid være et resultat av formålet med forvaltningen av naturen, og den historiske og teknologiske utnyttinga og høstinga av naturen til enhver tid! Og politiske og verdimessige vedtak! Naturen er ikke statisk!

Vi pleier grovt sett å skille mellom to ulike formål:

  1. Forvaltning av natur i naturtilstand
  2. Forvaltning av kulturbetinget (hevdpåvirka) natur, der forvaltningsmotivet er en bestemt kulturtilstand, f.eks. en beitet havnehage eller en vegkant som blir vegkantslått.

Forvaltning av biologisk mangfold forutsetter derfor ikke bare forvaltning av såkalt uberørt natur, men også forvaltning av kulturpåvirka natur, samt kunnskaper om hvordan vi skal forvalte disse to typene av natur.

Forvaltning av naturkvalitetene langs våre veger (vegkantene) – innledende kartlegging av vegkantenes hevdhistorie

Utfra utgangspunkt 2. Kulturhistoria, så blir en grunnleggende forutsetning for å forstå naturkvalitetene langs våre veger (vegkantene), å kartlegge hevdhistoria til vegkantene. Deretter må vi bli enige om formålet med forvaltningen av vegkantene, og den praktiske gjennomføringen av vegkantslåtten.

En innledende (og ufullstendig) kartlegging av vegkantenes hevdhistorie:
Fram til rundt midten av 1960-tallet ble vegkantene skjøttet av jordbrukets hevdregime (både i innmark og utmark), i form av rydding, slått, bråtebrenning og beite (vegene hadde også en helt annen utforming enn i dag).

Etter denne tid ble tilgroingen av vegkantene et økende problem for trafikksikkerheten. Etter krigen var vi sterkt preget av et framtidsoptimistisk og funksjonelt syn på naturen. Det ble da vanlig å giftssprøyte vegkantene for å skape sikker sikt for trafikantene. Denne praktiseringa ble etterhvert utsatt for kritikk, og ble erstattet av kantslått i en enkel bredde fra først på 1970-tallet, med datidens kantslåutstyr.

Som en følge av en funksjonell og estetisk forståelse av naturen, ble det også vanlig å så inn fremmede arter i vegkantene (særlig lupin, og mange grasarter). Dette ble gjort for å hindre erosjon, og for å "pynte opp" langs våre veger (når varte denne praktiseringen?). I dag erstattes innsåingen av fremmede arter med såkalte stedegne arter (?), og planting av lavtvoksende busker.

Det har vært en rivende teknologisk utvikling av kantslåmaskiner siden 1970-tallet, og for noen år siden startet arbeidet med å slå vegkantene i såkalt full bredde, som en del av andreslåtten (innenfor den sonen som tilhører vegen, og etter et omfattende tre- og krattryddingsarbeid. Dette arbeidet pågår kontinuerlig).

Siden hovedformålet med å kantslå vegkantene er trafikksikkerheten, så vil denne kantslåingen bli en økologisk faktor som vil fremme arter og vegetasjonstyper som vil bli et resultat av denne slåtten (i kombinasjon med de andre økologiske faktorene).

Vegkantene utgjør i dag i særdeleshet våre viktigste slåttepåvirkede vegetasjonstyper, og ligner svært mye på våre tidligere gamle slåttemarker, siden de begge er slått av naturlig vegetasjon (tilnærmet) som gir hevdet seminatur. (Én forskjell er at vegetasjonen i vegkantene ikke blir "høstet", og at slåtteutstyret kanskje er noe "tøffere" for naturen (?). Skjæringer og påfyllinger av masse og innsåing av diverse arter er annen forskjell.)

Det som preger dagens naturforvaltning, er at man tar utgangspunkt i artene, og særlig de rødlistede, men også de svartlistede, i forvaltningen av også hevdbetinget natur (se utgangspunkt 1. ovenfor). Det gir seg utslag i et sett med regelverk ved gjennomføringen av den nødvendige vegkantslåtten. Av hensyn til svartlistede lupiner, må slåtten i de områder der den finnes, skje før 15. juni, og dersom det også finnes arter som dragehode i samme område, må det søkes om dispensasjon for å slå det aktuelle området.

Dragehode er en art som blir observert innenfor den skjøttede vegkantsonen i kalkrike og varmekjære deler av landet. Det er påfallende at den blir påvist nettopp innenfor denne sonen, og ikke like utenfor. Mye tyder derfor på at den blir favorisert av vegkantslåtten, og at arten vil få økt utbredelse som følge av det nye hevdregimet med å slå i full bredde som en del av andreslåtten.

Det taes med et utdrag fra annerkjent svensk litteratur om hevd av natur til jordbruksformål; fra "Om hävden upphör. Kärlväxter som indikatorarter i ängs- och hagmarker", av Urban Ekstam og Nils Forshed, Naturvårdsverket, Sverige, 1997:

Om dragehode: "Gräsmarksart som i lång tid haft sin populationstyngdpunkt i äldre typer av vinterfodermarker. Arterna i denna grupp klarar ängshävd (slåtter och efterbete) på ett bra sätt och anses vara mer gynnade av slåtter enn av bete. Arterna i denne grupp misgynnas av försommarbete men kan gynnas om betepåsläppet sker vid den normale tidpunkten för slåtter. Arten har sin populationstyngdpunkt på växtplatser med fullt ljus, basrike och kvävefattige. Arter i denne grupp minkar i mängd under en mellanfas i successionen."


Til slutt gjengis et avsnitt fra svensk faglitteratur som er svært relevant.

Utdrag fra:

Äldre fodermarker
Betydelsen av hävdregimen i det förgångna
Text Urban Ekstam
Naturvårdsverket 1996
Side 73–76

Olika "natursyner" och mål för bevarandearbetet

"Utifrån exemplet Norrö backar kan två utgångspunkter eller synsätt i arbetet att bevara äldre fodermarker identifieras.

I. Ett fragmentaristiskt synsätt …

Utgångspunkter vid detta närmande i naturvårdarbetet är

  • att det stora bevarandevärdet utgörs av en del av helheten, exempelvis en rödlistad eller sällsynt art i floran eller faunan,
  • att man ser på arten utan att sätta in den i ett större ekologiskt sammanhang och
  • att man ser på populationer och samhällen utan att gå in på att de har en historia.

Ett tungt värdekriterium när man ser till enskildheter är "raritet" – hur sällsynt en företeelse är. De sällsynta arterna i floran tillmäts uttalat eller outtalat det största intresset i bevarandearbetet. I fallet Norrö backar är det om luddvedeln (Oxytropis pilosa) som saken i främsta rummet handlar. Man diskuterar och prioriterar insatserna i bevarandearbetet utifrån en strävan att bevara denna i Sverige rödlistade art. Man utgår från tillgänglig kunskap om arten och dess krav på habitatet och man söker åstadkomma den skötsel av habitatet – eller den frånvaro av skötselingrepp – som man anser att arten kräver.

Ett fragmentariskt eller reduktionistiskt synsätt innebär vanligtvis att man tillgriper en ekologiskt ingenjörskonst ("environmental engineering") för att optimera bevarandeintresset. Man går in för att modellera miljön till förmån för den enskildhet som saken gäller. Exempel härpå från Norrö är att man ville minska trampskadorna på den hotade luddvedeln genom att temporärt stänga ute betesdjuren från ett område eller att man eftersträda ett svagt betestryck i området. När detta i ett något längre perspektiv visade sig vara ett felgrepp tog man till andra grepp som att hacka fram fri mineraljord ur förnan för att gynna föryngringen av arten.

Andra exempel på modellering eller "engineering" som inger tveksamhet är att man gräver vattenhål för att optimera miljön för den sällsynta grodarten x eller att man spränger av träd på mitten för att skapa död ved åt den hotade hackspetten y. Men modelleringsföretag går inte alltid ut på att rädda enskilda arter. Ibland är syftet att öka "artrikedomen" i ett område. Det är då vanligt att man genom olikartad skötsel i kombination med fri utveckling i olika delområden söker skapa förutsättningar för så många arter som möjligt. Man gräver fram ett öppet vatten här, skapar en häckningsö där, rotorkultiverar där, har ängsbruk där, hårdbetar där, svagbetar där, lämnar för fri utveckling där. Allt enligt principen många "biotoper" – många arter. Synsättet påminner i varierande grad om odling eller uppfödning av arter.

De utgångspunkter, mål och lösningar som kännetecknar modellering och "environmental engineering" har naturligtvis ett berättigande i vissa sammanhang i naturvårdsarbetet. Många skogs- och jordbrukslandskap är t.ex. så i grunden utarmade på äldre strukturer och biologisk mångfald att detta angreppssätt är högst motiverat, ibland det enda möjliga om miljön ska förbättras. I mer välbevarade odlingslandskap leder emellertid ett fragmentaristiskt synsätt i kombination med ett modellerande arbetssätt ofta till målkonflikter. Den viktigaste invändningen är att miljön riskerar förlora sin odlingshistoriska identitet. Inte minst gäller detta de äldra fodermarkerna med sina specifika, av en viss störningsregim betingade växt- och djursamhällen. I de marker som hör till det äldre odlingslandskapet är det särskilt tydligt att vi behöver tillämpa ett alternativt synsätt, där ekosystemet, hävdhistorien och helheten står i fokus. Detta är inte minst  viktigt i det angelägna arbetet att bevara hotade arter.

II. … eller en helhetssyn

Utgångspunkter för den som vill se till ekosystemet, "helheten" är

  • att delarna; naturtypen (ex. de öppna betesbackarna), växtsamhället (ex. ängshavre-fårsvingel-gråfibbla-samhället) och den enskilda artens och dess habitat (ex. luddvedelns växtplats), ingår i en helhet – ett odlingssystem i en by,
  • att de olika markslagen i byn har en hävdhistoria – att de har präglats under en specifik hävd- eller störningsregim samt
  • att det finns ett representativt mönster i växt- och djurlivet på de skilda markslagen som speglar de störningsregimer som har tillämpats i det förgågna.

Ett tungt värdekriterium är "representativitet". Viktiga mål vid ett ekosystemtänkande är bland annat att bevara äldre typer av odlingsmarker och -system och att bevara traditionella mönster i den biologiska mångfalden i växt- och djursamhällen på olika markslag. Många karaktärsarter i ett växtsamhälle är viktiga odlingshistoriska dokument. Man kan mycket väl diskutera och prioritera insatserna i bevarandearbetet utifrån en strävan att bevara arter. Men arterna ses mest som indikatorer, något som representerar ett sammanhang.

Viktiga arbetsprinciper är

  • att studera hävdhistoria och -tradition där gården, byn och bygden är viktiga enheter,
  • att prioritera insatserna i bevarandearbetet utifrån odlingshistoriskt betingade växt- och djursamhällen och andra strukturer som lever kvar och
  • att försöka efterlikna den hävdregim som tillämpats i äldre tid, det vill säga före konstgödslingsepoken. Då bevaras alle de växt- och djurpopulationer och biocoenoser som har långvarig hemortsrätt på platsen."
  application/octet-streamRepresentantforslag om tiltak for en kunnskapsbasert naturforvaltning

dot


 

 

Oversikt over arrangementer:

:
Maridalsspillet
Maridalsspillet 2007. Foto: Dag Ødegård
dot
E-post: maridalensvenner@mobilpost.no Maridalens Venner, Konvallveien 67, 2742 GRUA. Telefon 90 68 41 45
Ansvarlig redaktør: Tor Øystein Olsen. Støtt Maridalens Venners arbeid - kontonr. 0530 58 56349